Jag tror inte att det är så att tjejer lättare får känslor för killar än vad killar får för tjejer, jag tror bara att tjejer är mer villiga att ge en relation tid för att se om den kan utvecklas och bli någoy, medan killar redan i början (om de inte känns rätt) inte försöker anstränga sig för att det ska göra det heller. De är ok med att bara låta saker vara. Men vi tjejer inte är ok med det, inte för att vi i alla fall är dökära i personen, utan för att vi är rädda för att bli det.


Varför tror ni att det finns kvinnor som skriver monologer på sms, med desperata frågor om vad som gick fel?
Du var fel,  han kanske inte var fel, ni var fel, för varandra. Face it. Kärlek är inte alltid så romantiskt som på film. Vi tjejer är lite jobbiga ibland. Fråga din killkompis till exempel. Det är ingen idé att smsa och skriva långa sms och fråga om varför han gjort som han gjort. Förmodligen kommer han säga att du inte var felet, att felen var från honom. You know what? Han ljuger. Med största sannolikhet så var det just du som var felet. 

En kvinnas analyser om det motsatta könet kan få vem som helst att bli ett vrak. Känner du igen dig, han skickar ett sms och du googlar ordet du inte förstår, frågar en eller två kompisar och läser det sedan flera gånger per dag. Varför gör vi så egentligen? Gör killar också det? Nä, förmodligen inte. Allt skulle faktiskt varit så mycket enklare om man inte gjorde det. Jag är en analytiker jag också faktiskt. Jag tycker om att gå på djupet, jag tror att det finns en mening bakom varje ord. Jag tycker om att välja mina ord med omsorg. Ord är så mycket mer än bara bokstäver för mig. Och säkerligen för många andra flickor.

 

 

Ni vet den den där känslan man har när man lyckats ställa sig upp igen. När man lyckats bygga upp sig själv. Man har precis lagt den sista byggstenen. Man känner sig hel och stark. Igen. Då får ingen komma nära - man är rädd för att falla ner en gång till.

 

Det vänder så plötsligt. Först låg man där ihopkuren i sin säng och grät, natt efter natt. Allting påminde om honom. Låtar, hår, händer, gator - allt. Men en dag vaknar man upp och då är inte han den första man tänker på längre. En hel dag passerar utan att man tänker på honom. Och sen passerar ännu en dag. Dag in, dag ut - han är bortglömd. När en vän frågar: ”Saknar du honom?” och man kan svara ”Nej, jag saknar inte honom.” - den känslan är så bra. Känslan av att ha ett avslutat kapitel. Känslan är hänförande. Från att ha tillhört din bok till att ha vara en utriven sida. Från att ha varit allt till att vara inget.

 

Men så får man plötsligt ett slag i magen. Ett slag som raserar allt. Ett slag som kastar dig på marken. Och sen får man alla stenar man byggt upp över sig. En efter en faller de över dig. Sen ligger man där igen. Dagarna går, nätterna passerar. Ett litet, litet slag är vad som krävs för att falla igen. Och alla gånger efter den första är värst.

 

Och förgäves försöker man hitta någon som kan hjälpa dig bygga upp allting igen. Man letar efter någon som kan ge dig en hand och bygga upp de allra sköraste. Dessa medhjälpare tenderar att vara de värsta. De ger dig en hjälpande hand, sedan lämnar de dig ensam. Som Bambi på hal is. Sedan tar man första, bästa. Man prövar några andra läppar, en ny säng och en ny hand. Och så fortsätter det. Tills man tror att man är hel igen.

 

Ja, jag trodde att jag var stark. Och med det här ville jag bara säga att jag hatar dig av hela mitt hjärta.

Minns ni det här inlägget? Han skrev till mig nyss i chatten. Efter två månaders tystnad. Han skrev: "Tjena, jag var på kryssning igår. Tänkte på dig hela tiden." Och jag dog bokstavligen talat inombords. De finaste killarna bor i Stockholm, så enkelt är det bara.

Jag tror på ödet. Jag har sagt det gång på gång och jag gör det nu igen. Nu ska jag berätta en kort liten historia om vad som hände mig i fredagskväll. Jag träffade honom. Igen. Efter nästan tre år. Ni som följt bloggen länge vet att jag var i Rumänien ett höstlov tillsammans med Anahita för mer än två år sedan. Hennes syster pluggar där och vi hälsade på. En minnesvärd vecka på alla sätt och vis.

En kväll i Cluj 2009

 

Efter många om och men, saker som hände och ett par snabba beslut hamnade jag och en vän på Ålidhem(studentområdet) i fredagskväll. Medan vi väntade på bussen hem satt vi vid en ingång och pratade. Min vän tar upp sin tändare men jag stoppar henne. På håll ser jag nämligen två killar komma gåendes. Jag frågade: ”Tja, har ni en tändare?” medan de kom närmare. Den ena killen langade över sin tändare till min vän medan den andra kom fram och stannade precis framför mig. Han tittade på mig, log och sa: ”Dig har jag träffat i Cluj”. Det kom så plötsligt. Vände mig hastigt om till min vän för att få en reaktion på det han just sagt. ”Vi träffades i Cluj på after eight, minns du inte?” sa han igen. Jag var fortfarande tyst och då sa han: ”Jag minns till och med ditt namn, du heter Javaneh”. Och då föll bitarna på plats. Men jag var så chockad, fick inte fram några ord. Vi träffades i Rumänien för flera år sedan, hängde en kväll och han var underbar - nu stod han mitt framför mig, i Sverige och i Umeå. Han kom ihåg allting. Han sa att mitt ansikte inte är något som man glömmer.

Bilder från den där kvällen vi träffades. Det här var första gången jag var på en nattklubb, 15 år och hade den roligaste kvällen i hela mitt liv.

 

Vad gör han i Umeå då? Han har kommit in på tandläkarprogrammet och nu bor han i Umeå. Så himla sjukt. Om ni minns bloggade jag lite om honom efter att vi hade träffats, finns till och med en bild på oss i arkivet men det får ni leta fram själva. Hur som helst, bussen kom och jag sa lägg till mig på Facebook. Han svarade: ”Lägg till mig du” och sa sitt efternamn. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra, min vän säger att jag borde vänta på att han lägger till mig medan jag tror att han väntar på min förfrågan. Att det ska vara så himla krånligt, spela svår hit och dit. Hur ska jag göra?

 

Är fortfarande chockad. Världen är så liten. Det är ödet att vi hamnade där, hade jag inte lyssnat på min vän och satt oss i den där ingången hade vi aldrig träffats. Jag tror på ödet, det gör jag.

En gång i tiden kunde jag berätta allt och visa er allt på den här bloggen. Men idag är ni för många, jag vet inte vilka ni är. Jag vill, men det går inte. För många läser, för många diskuterar. Men jag vill berätta om den andra kryssningen i alla fall. Träffade Mr Perfect där. Han var så perfekt att jag fick nypa mig i armen flera gånger. Lite detaljer kan jag dela med mig av i alla fall!

 

Det var i alla fall världens bästa kväll, kommer alltid minnas det dygnet. Alltså de som känner mig vet att jag är helt galen i killar som har toffs. Jag såg han och hans gäng redan i början vid ombordstigning och då sa jag till Anahita: ”Dem där kommer vi att hänga med ikväll” och hon tänkte ”yeah sure...”. De var fem grabbar, alla lika snyggt klädda och stiliga. Och dem ägde verkligen dansgolvet. För att göra en lång historia kort, i rökrummet(jag röker inte) råkade någon fimpa sin cigg på min vita blus och det blev kaos. Jag skrek och var riktigt förbannad och då la Mr Perfect märke till oss och kom fram. Han presenterade sig och kindpussades, i sverige!! Hur gulligt?! Snackade lite och vi båda var taggade på att dansa så vi gick till dansgolvet. HIT THE FLOOR! Alltså har aldrig dansat så mycket, så länge och med någon som är så GRYM som han var. Där emellan hände en del saker och vi tappade bort varandra. I flera timmar. Fyra stängde dansgolvet, han var fortfarande spårlöst försvunnen. Började sakta glömma honom, var bombis på att han gått till sin hytt och somnat och vi skulle aldrig mer ses igen. Hängde istället med två andra grabbar från hans gäng i typ två timmar. Chillade, snackade om allt möjligt och käkade lite mat. Alltså, stockholm stad är fantastiskt. Människorna är fantastiska. Så sköna människor som de finns i sthlm finns det ingen annanstans. Lovar. Runt sex tiden skulle jag på toaletten och lämnade de andra, men egentligen tänkte jag leta efter Mr Perfect. Båten är enorm men gissa vem som letade efter mig också? Mr Perfect!!

 

Hoppar över alla smådetaljer nu. Den här gången fick vi lite sömn i alla fall. Tror att vi somnade kring tio-tiden på morgonen. Och jag sov i en hans varma famn. Jag sov så himla gott men inombords grät jag för att jag visste att vi skulle skiljas åt dagen efter och aldrig mer ses igen. Förutom på Facebook.

 

Varför var han så perfekt? Han uppfyllde alla mina krav på drömkille-listan plus att han var äldre vilket är viktigt för mig(född 89).  Han var precis hemkommen efter ett år i Australien där han hade surfat. Brun, jättelång och toffs såklart. Tänk att jag fick honom till slut. Helt ofattbart, för han var overklig i mina ögon.

 

Okej, avslutningsvis kan jag berätta att vi är vänner på Facebook. Men som sagt, det som sker på Viking Cinderella stannar där. Och sker bara en gång.

Tro det eller ej, jag börjar sakta men säkert vänja mig vid din frånvaro. När mobilen vibrerar vet jag att avsändaren inte är du längre. Tidigare ville varje liten millimeter av mig att det skulle vara du. Jag ville att allting skulle vara du. Du var allting. Nu spelar det ingen roll längre. Tänk vad lite tid kan åstadkomma. Tid, tårar och skratt läker vilket krossat hjärta som helst. Men mitt hjärta är inte krossat - jag gav bort det och fick det tillbaka.

Jag saknar dig, jag saknar oss. Men jag mår så jävla bra såhär. För jag är stark, det har mamma alltid sagt.

Och ja för fan, det här skrev jag för fem minuter sedan.

Vi satt på din balkong och du rökte

du bad mig föra min talan,

för det var ju därför jag var där,

för att tala och förklara,

men jag fick inte fram ett ord

och tystnaden var ett faktum

sen kom smärtan,

inga tårar

men det gjorde ont,

för jag insåg just vad jag hade förlorat,

jag tittade på dig

du tittade inte på mig,

jag ville skrika det rätt ut

hur mycket jag tycker om dig,

jag ville egentligen flytta mig närmare

för du satt ju så långt bort

men nu vet jag att det inte hade spelat någon roll,

det du och jag hade var långt borta och försvann för länge sedan,

jag gick ut i hallen

tog min väska,

vände mig om en sista gång

och sedan klev jag ut ur ditt liv.

Det här skrev jag för några minuter sedan. Vänner, jag är tillbaka efter en veckas tystnad. Haters, mig blir ni inte av med. ‘Gnite

De varnade mig om honom. ”Du kommer falla för honom, du kommer falla så hårt” sa dem. De hade rätt. De sa även att jag skulle akta mig för honom. Han kommer att slita ut ditt hjärta och sparka på det. Krossa det i bitar för att sedan lämna dig med ett trasigt hjärta. Jag lyssnade inte på dem därför att jag lovat honom att inte tänka så mycket. Lämnar han mig med ett krossat hjärta, ja då får jag ta itu med det då.

 

Vi gick ut i trapphuset. Han höll mitt ansikte mellan sina två händer och kysste mig intensivt. Jag kunde känna hans magmuskler mot min mage. När vi skulle kyssas hejdå en sista gång fick jag ställa mig på tå. Han är lång och smal, killen de säger att jag skall akta mig för.

 

Det här skrev jag i början av maj. Nu, mer än en månad senare så inser jag vad de menade. Jag föll, jag gick sönder och här är jag idag. Just nu. I skrivande stund. Lämnar han mig med ett krossat hjärta, ja då får jag ta itu med det då. Nu. Då är nu. Just fuck it, for a while. Leave it and fuck it. Jag är hopplös. Ett tips: Försök aldrig ersätta en kille som lämnat er med en ny. Han kommer göra detsamma, och det gör lika ont som fösta gången. Om inte ännu ondare. Jag säger det igen, just fuck it - life goes on.

 

How my last kiss went down.

Jag plingade på, han öppnade dörren. Vi tittade på varandra ett tag, sedan frågade han: ”Ska du inte ge mig en kram?” och då gick jag rakt in i hans varma famn. Sedan ställde jag mig på tå och sträckte mig upp efter hans läppar. Han höll sin ena hand under min haka och kysste mig långsamt.  Den här gången smakade han inte äpple. Kyssen smakade tuggummi.

 

Vi stod vid fönstret. Jag tittade ut på de få människor som passerade nere på gatan. Han stod bakom och höll om mig. Kysste min nacke. Vände mig om för att möta hans läppar. Han lyfte upp mig och snurrade mig ett varv. Dog lite inombords. Hjärtat beatboxade av förtjusning och blodet sköljde genom min kropp. Kysstes. Dog lite till. Sen såg vi på lite tv, pratade, kysstes och sen cyklade jag hem med svullna läppar. Herregud. Hjärtat skenar iväg och det pirrar i magen så fort jag tänker på det.

1 juni. Hans födelsedag. En dag jag trodde vi skulle dela tillsammans. En dag jag hade tänkt överaska honom. Men nu blev det som det blev och vi pratar inte längre. Han gratulerade inte mig på min födelsedag, men jag tänker svälja min stolthet och gratulera honom. Jag brukar ofta tänka "öga för öga, tand för tand" men inte den här gången.

 

Saken är bara den att jag inte ens har kvar hans nummer(ni vet, det första man gör är att ta bort numret) och ja, att skicka ett meddelande på Facebook känns...tråkigt. Ska gratulera honom. Återkommer senare. Han kommer inte ens svara mig, han tycker att jag är en idiot. Det var jag också. En idiot.