Mina kortsiktiga mål: Jag läser just nu 10 kurser och ska få MVG i minst 6 utav dem. Att sätta upp betygsmål rekommenderar jag verkligen, då vet man hur man ska prestera och då har man något att sträva efter.

 

Jag ska även komma igång med träningen igen. Längtar efter att få börja. Simmar ju en gång i veckan men jag längtar efter gymmet. Men man ska inte tvinga sig själv till träning, för då presterar man ändå inte. Nu är jag taggad till tusen så jag börjar redan i helgen!

 

Mina långsiktiga mål: Som jag nämnt ett par gånger tidigare är mitt största mål i livet just nu att komma in på juristprogrammet i Uppsala helst. Högst intagning i Uppsala, vilket gör mig ännu mer peppad. Jag längtar till nollning, till att dansa så att fötterna blöder och dagen efter sitta där med Sveriges lagbok. Jag längtar till att vara ännu mer allmänbildad, kunna alla lagar i huvudet och äga allt och alla. Kunna ge svar på tal och så. Jag längtar till dagen då jag har lyckats, avslutat min utbildning med fina betyg. Jag längtar tills jag får se vart alla de som trodde att jag inte skulle lyckas tagit vägen. De som bara lagt ner tid på att hata, jag vill se hur långt de lyckades komma i livet. Tänker man bara på sin omgivning, och vad andra gör så kommer man ingen vart. Lägger man ner sin dyrbara tid på att prata om andra, bråka och skaffa sig ovänner så har man inte lyckats. Kom ihåg det!♥ Jag vet att du som läser det här nu känner dig träffad. I alla fall en hel del.

 

Mina drömmar: Jag sa länge att sabbatsår inte är något för mig. Men jag vet att intagningspoängen sjunker på vårterminen. Så varför inte göra något nyttigt av hösten/vintern och söka till universitetet på vårterminen? Jag drömmer nämligen om ett halvår i Spanein där jag får studera Spanska. Jag bestämde mig för det efter mina tre veckor i Spanien. Jag insåg att jag verkligen älskar landet, kulturen, språket och människorna. Dessutom funderar jag ju på EU/Diplomat-jobb i framtiden, då är det väldigt bra att ha extra språkmeriter i bagaget. Ett halvår i Barcelona, Madrid eller Alicante är min dröm. En dröm som jag kommer att uppfylla.

 

Som ni märker är jag ingen dum tjej. Långt ifrån. Jag är målinrktad, envis och klok. Och ja, så får man faktiskt säga om sig själv! Skratta, hata mig - gör vad ni viLl. Det stoppar inte mig, för jag är säker i mig själv och så länge man är det så faller man inte.

Jag har aldrig riktigt känt att kärlek existerar. Kärlek till vänner och familj har jag bevittnat, det existerar. Men ni vet kärlek-kärlek. Det blir tråkigt om jag skall sitta här och prata om hur mycket jag älskar min familj och mina närmaste, för det är en självklarhet.

 

Jag är en sådan människa som är kär i kärleken på något vis. Jag vill gärna känna mig behövd och att få fylla en funktion i någons liv. Det är den kärleken jag pratar om. Jag har länge varit den där tjejen som faller så lätt, så lätt. En kyss. En jävla kyss. Sen är jag fast. Så jävla fast. Ni anar inte hur jobbigt det är. Men jag har samlat mig själv och bestämt mig för att bli den där galet sköna liraren istället. Jag vill kyssa vem jag vill, ligga med vem jag vill. Nästan. Fattar ni?

 

Min kloka vän sa idag ”Jag vill ligga med vem jag vill, jag vill ligga utan att behöva ångra mig dagen efter” - kloka ord tycker jag. Missuppfatta mig inte. Inlägget handlar inte om sex, det är bara ett bra exempel. Jag vill göra vad jag vill utan att falla hårt, hårt, hårt. Jag är den där tjejen som alltid hoppas en gång extra. Så fort jag träffar den där ”perfekta killen” så ska jag alltid börja se oss två i ett förhållande. Det fungerar inte. Jag sårar mig själv. Det är så lätt hänt att man klandrar honom då. Att han är idioten. I själva verket är det jag som är idioten. Jag är en idiot. Jag vill så gärna hoppas, så gärna att det syns rakt igenom mig och han springer iväg. Så ska det inte vara. Jag insåg det och har tagit tag i det nu. Kärlek kommer när det är rätt, när det är dags.

 

Jag är en självutnämnd galet skön lirare. Bli det du också!

Jag får oerhört ofta kommentarer, frågor och påhopp från muslimska ungdomar här i Sverige som anser mig som "falsk" och "försvenskad" osv för att jag inte är en troende muslim med slöja, bara för att de flesta med min hårfärg och bakgrund är muslimer. Mina föräldrar är muslimer, de tillhör inte den troende delen. Min mamma bär inte slöja och jag har aldrig blivit uppfostrad på ett annorlunda sätt. Jag är fri, jag får gifta mig med vem jag vill och jag får välja helt själv vad jag ska tro på.

Vad tror jag på då? Jag har inte hittat mig själv ännu. Jag vet att jag tror på gud, jag tror starkt på gud men jag följer ingen religon. Jag tror på Mohammed, jag tror på Jesus. Jag är inte riktigt muslim men inte riktigt kristen heller. Jag väljer att ha det så tills vidare. Jag är mig själv. Jag följer mitt hjärta helt enkelt. Jag är troende, jag tror på gud och jag anser att det viktigaste är att man TROR inte att man täcker sitt hår, går i kyrkan på söndagar osv. Men vi får se, jag hoppas att jag finner min tro en vacker dag.

Frågor på det?

Jag kan omöjligt skriva om en bästa vän, för jag har inte en bästa vän. Jag har flera nära vänner och sedan massa vänner utöver det. Jag tänker skriva lite kort om varje, jag kan tyvärr inte sitta och skriva om ALLA vänner utan jag väljer ut ... stycken. Utan inbördesordning såklart.

Anahita aka AH har ni läst mycket om i min blogg. Våra föräldrar kände varandra långt innan vi föddes, det har lett till att vi idag är som systrar. Jag brukar aldrig kalla henne för ”min bästa vän” då hon mer är som en familjemedlem, någon jag delar kött och blod med. Vi har känt varandra sedan vi var mini, presenterar oss ofta som kusiner till och med. Vi har rest en hel del tillsammans, med och utan familjer. Nu senast var vi en vecka i Egypten tillsammans. Hon, jag och hennes syster delade rum. Vi är verkligen som systrar. Vi bråkar aldrig, tjaffsade inte en enda gång under veckan. Vi var nakna, satt på toa, bajsade, kissade -  ja allt ihop haha!

Moa & Lovisa lärde jag känna på högstadiet. Under en lång tid passerade vi bara varandra i korridoren och blängde på varandra. Snackade säkert skit om varandra också. På något sätt hittade vi varandra. Jag är med dem i princip varenda helg sedan den gången på högstadiet. Vi har gjort allt möjligt ihop. Jag vet inte om det var ödet, men de båda hamnade i min klass på gymnasiet också. Jag är så himla glad över att jag har dessa två tjejer i mitt liv. De bryr sig verkligen om mig, vi kan sitta och prata och snacka skit i timmar och de är framför allt roliga!

Julia nämns också ofta i min blogg. Historian om hur vi blev vänner är lite luddig egentligen. Vi gick i samma klass hela högstadiet men inte förrän vi gick i åttan hittade vi varandra. Egentligen gjorde vi mer än att ”hitta” varandra. Plötsligt hade jag en andra halva. En andra halva jag knappt kände. Vi spenderade nästan varje dag ihop resten av det sommarlovet som än idag är ett av mina bästa sommarlov. Vi smög ut på nätterna, åkte till Göteborg och Liseberg, badade på natten och träffade nya människor. Julia går också i min klass, vilket jag är otroligt tacksam för. Vi läser exakt samma kurser och tillvalskurser så vi har alltid samma lektioner dessutom. Jag litar på henne, berättar allt för henne och tycker om henne så himla mycket.

Kajsa är en av mina nära vänner. Vi har känt varandra sedan vi gick i sexårs, en himla massa år sedan. Vi gick låg, mellan och högstadiet ihop men splittrades till gymnasiet. Vi har ändå kontakt idag. Vi träffas ofta och Kajsa berättar jag allt i världen för också. Hon är någon som följt med mig sedan jag var en liten plutt till den jag är idag. Såna vänner ska man hålla hårt i, stenhårt. Visst tjaffsar vi ibland, men det beror nog bara på att jag saknar henne eftersom att vi inte ses varje dag längre.

 

Johanna & Hanna är två tjejer jag också vill nämna. Två tjejer som jag älskar otroligt mycket av hela mitt hjärta och det kommer jag alltid att göra. Alltid. Även om jag och Hanna inte ses mer nu för tiden så älskar jag henne verkligen. Johanna förtjänar ett eget inlägg. Hon har varit mer än bara min halva, hon har varit mer än så. Johanna har varit med mig i vått och torrt. Genom precis allt jag gjort från jag var liten till idag. Jag hoppas att vi tre hittar tillbaka till varandra en vacker dag, även om jag inte riktigt tror att det kommer hända. Vi alla är så olika det vi var en gång i tiden. Men Johanna träffar jag fortfarande, henne kommer jag aldrig någonsin släppa taget om.

Sen har jag fler personer som jag älskar i min omgivning som jag umgås med regelbundet.  Alva, Lovisa H, Elin, Adam, Emelie, Isabelle, Fanny och Amanda BÖ är några exempel. Lärt känna fina tjejer i min klass också såklart så som Edith och Johanna. Ingen är glömd, jag älskar alla mina vänner. Även ni som inte står med här.

Min första kärlek. Efter att ha smakat på orden så kan jag konstatera att jag inte riktigt vet. För det första räknar jag inte dagis och kärlek på lågstadiet. Tror inte ens att det är intressant att läsa om lilla Hugo, Lucas eller vad det nu kan vara för namn. Am I right?

Hur vet man att man varit kär egentligen? Jag antar att jag aldrig varit riktigt kär för då bara vet man det. Det säger ju alla. Men jag vet verkligen inte. Jag har känt det där pirret i magen som nästan dödar mig, jag har blivit helt knäsvag och jag har nästan svimmat av lycka när han smsat mig. Men jag har nog aldrig varit riktigt kär. Jag har aldrig älskat något. Älska för mig är att man kan offra sitt liv för denna person. Ärligt talat, hur många av er har kunnat tänka er att offra erat liv för killen ni "älskar"? Hur som helst, jag har aldrig varit kär. Så är det nog.


När man frågar andra vad kärlek är säger det oftast pirr i magen till exempel. Det har ju pirrat i magen på mig också, och om sanningen ska fram så finns det någon i dagsläget som framkallar det där pirret i magen men jag är inte kär för det heller. Jag är kräsen, det är jag. Men det beror inte på det. Jag är inte typen som försöker utveckla allting till kärlek, jag har lagt av med det för länge länge sedan. Det kommer när det kommer. Där emot minns jag den första killen som kysste mig. Mer om det i "Min första kyss" som ni får läsa om på dag nio.

För att svara på frågan lite mer exakt: Jag vet fan inte. Nä, jag har aldrig varit kär. Jag citerar en mycket klok och god vän "Kär är en stark känsla". Tycker faktiskt att folk förstört ordet kär. Alla är kära. Kära i Justin Bieber och kära i en kille de sett på skolan någon gång. Nej, det är inte kärlek om ni frågar mig. Tack för mig! :)