Jag satt med rysningar och tårar i ögonen när regissören höll sitt vinnartal i natt. Och hur mycket jag än förklarar så kommer aldrig en svensk att förstå mig. De bara nickar och säger att jag är patriotisk. Men det är inte det som jag vill förklara. Det jag vill säga är att ingen förstår hur ont det gör att se hur många kreativa, underbara människor det finns i ett land(Iran) som inte får uppleva frihet. Fantastiska människor som är helt oskyldiga kommer förmodligen att dras in i ett krig om USA får som de vill. Det gör ont att åka dit och se hur mycket livslust och glädje det finns i alla människor trots att de har en regim som begränsar dem något oerhört. En regim som inte låter de göra vad de vill, tycka som de vill och tro på vad de vill. Det gör ont. Men det förstår man inte förrän man sett det själv med egna ögon.

Jag har en vän som gång på gång säger: ”Men Javaneh, vi har förstått att du är från Iran nu” - Okej, då har mitt budskap inte riktigt nått fram. Jag försöker inte säga att jag har utländsk bakgrund. Jag försöker visa hur starka människor är i ett land där de lever i förtryck, där de inte får utnyttja mänskliga rättigheter men ändå lyckas de gång på gång göra saker som det här. Göra filmer, musik, uppnå fantastiska sportresultat osv. Det är starkt. Förstår ni mig?

Den här regissören, Asghar Farhadi blev nekad att göra den här filmen gång på gång. Han riskerade sitt egna liv, han riskerade att hamna i fängelse, han vågade sätta sig framför den högsta makten och förklara sin tanke med filmen och få dem att ta tillbaka sitt beslut om att filmen inte får göras. Och så stod han där i natt. På en scen i USA. Med i särklass världens största skådespelare och filmregissörer i publiken. Och han vann. Och om ni ser klippet hör ni vad han säger. Han talar för sitt folk. Sina landsmän. Man ser sorgen i hans ögon. Och det gör ont. Ja, det gör så jävla ont.