Jag har svårt att glömma bort honom. Hela drunkningshändelsen är overklig för mig nu. Det enda jag har kvar är texten jag skrev på bloggen. I huvudet är det en minneslucka. Det enda jag ser klart framför mig är hur han kastade av sig tishirten och sprang med sin livboj ut i vattnet. Jag offrade nästan mitt liv för honom, men han gav tillbaka det. Jag minns hur jag klamrade mig fast kring hans muskulösa kropp och grät. Grät av rädsla, av lycka. Är det någon jag vill träffa just nu så är det han. För att jag verkligen diggade den här killen. För att jag träffade honom varje dag i tre veckor. För att han var så fruktansvärt cool, modig och en riktig hjälte. Te echo de menos.