Helt utan förhoppningar om att hitta henne sökte jag just på min första vän någonsin på Facebook. Jag skrev hennes namn, ett ganska vanligt namn och det allra första namnet som dök upp såg bekant ut. Jag gick in och kollade hennes bilder, det kunde vara hon men samtidigt inte. Ropade på mamma, och hon sa på en gång att det var hon. Jag kollade vidare, och såg bilder inne i hennes hus och då föll bitarna på plats. Vet inte varför men började till och med gråta, alldeles skakig och med tårar rinnande längs kinderna skickade jag iväg en vänförfrågan. Åh vad glad jag är, det är precis det här Facebook är till för. Den här tjejen har betytt så himla mycket för mig under hela min barndom. Sista gången jag såg henne var jag nog 12, 13 år kanske. Jag var för liten för att förstå vad som hände, men plötsligt fick vi bara inte umgås längre. Men jag smög alltid ut och träffade henne ändå. Hon bor inte ens i Sverige! Åh vad jag längtar tills hon accepterar så jag får prata med henne ♥