Jag ignorerar de människor som tycker om mig

men tycker om de som inte bryr sig om mig,

jag dras till de som sårar mig

och jag sårar den som verkligen brydde sig om mig.

Jag känner inte igen mig själv längre. Jag är tjejen som alltid släpper taget, glömmer och går vidare. Just nu är jag mer som en blodigel. En jävlig sådan. Jag försöker med allt - kyssar, killar, dejter i mängder. Ingenting hjälper. Men det blir bättre för var dag som går, det blir det. Att tiden läker alla sår är ingen hemlighet. Ibland undrar jag om jag inte platsar på ett psykhem? Jag analyserar och tänker alldeles för mycket. För mycket för mitt eget bästa. Nu rycker vi upp oss vänner, tar oss i kragen och går vidare. Life goes on.