I natt föll jag tillbaka igen. Jag grät tills kudden var sur och blöt. Jag är en tjej som aldrig gråter. Kanske en gång per halvår och då har allting samlats ihop. Till slut spricker jag. Det hela kändes förjävligt. Jag har gjort enorma framsteg, trodde jag. Han tar inte upp min tankekraft dygnet runt längre, jag hade lyckats förtränga det hela. For a while. Men min vän tröstade mig och sa: "Det är okej att falla tillbaka. Gråt bort det och sedan är det över". Sanning. Man gråter och sedan går man vidare. Känner mig lite starkare. Något som däremot kommer att göra ont, det är onsdagen den 1 juni. Sex månader gick så fort, aldrig någonsin hade jag vågat tro att det skulle sluta så här. Aldrig. Någonsin.

Och nej, man kan inte springa ifrån verkligheten och känslor. De hinner alltid ikapp dig. Även om jag kan känna hur de flåsar i nacken och ökar takten så hinner de alltid ikapp mig. Det kan kännas bra för en stund att ligga i en annan famn, känna någon annan smeka ditt hår och kyssa läppar som smakar äpple. Men det varar inte för alltid. Det känns bra för stunden. Jag måste släppa taget. Måste. Släppa. Taget.

Jag tror starkt på att om man är menade för varandra så korsar man varandras väger igen. Senare. Kanske om ett år, två eller tio år. Ingen vet. Men det är så. Det vet jag.