Idag kom jag att tänka på en sak. När jag var ca 10 år hade jag en lärare som hette Peter. Ja, han hette Peter. Han var en sån där som inte såg ut som en lärare. Han hade piercings och tatueringar. Han var cool. Fan vad cool han var, den där Peter. Han var en raka motsatsen till hur en lärare brukar vara. Han gjorde lite som han ville och vi hade himla kul ihop. Men en dag kom inte Peter till skolan. Inte dagen där på heller. Och dagen efter saknades fortfarande Peter. Vi alla frågade efter honom, men ingen vuxen sa något. De bara skakade på huvudet och såg nedstämda ut.

En vecka senare kom rektorn in i klassrummet. Hon såg tårögd ut. Jag var tio år, men jag förstod direkt. Den där blicken hon hade, den sa mig allt. Peter hade lämnat oss. Peter var död. Han älskade att åka motorcykel, det han älskade hade orsakat hans död. Den där jävla motorcykeln. Han hade utmanat ödet och kört på bakhjulet, det slutade med att motorcykeln föll bakåt och rakt över honom. Hans hjälm krossades mot marken, likaså hans huvud.

Vi brukade alltid reta en lärare som vi kan kalla för A att hon och Peter var kära. Det syndes på långa vägar tyckte vi. Men de skrattade alltid bort det. På Peters minnesstund visade det sig vara sant. Jag har aldrig någonsin sett en vuxen kvinna fälla så många tårar. Hon sjönk ihop mot golvet med ett niagarafall rinnandes ner för hennes kinder. Än idag minns jag det där. Hur hon föll ihop. Grät, grät och grät. De slutade med att de andra lärarna fick hjälpa henne ut. Peter hade inte gått i graven själv, han hade även tagit en kvinnas hjärta med sig.

Idag händer det att jag ser henne på stan. Hon har barn. Två små pluttar. De är inte Peters barn. Jag kan inte låta bli att tänka ibland, vad som hade hänt om Peter var kvar. Jag undrar även om hon tänker som jag. Tänk om Peter hade varit kvar idag. Livet är en gåta minsann, det är det verkligen.

Vila i frid Peter