Jag har aldrig tidigare varit med om en nära-döden-upplevelse. Men det händer alla förr eller senare. Idag var det min tur. Det är viktigt att alla läser det här så att ni inte begår samma dumma misstag som jag gjorde. Stranden vi ligger på heter La Mata, dödens strand som jag nämnt tidigare. Varje år tar den många människors liv. Även om de är väldigt många livräddare på stranden som gör ett kanonjobb. Vad som till en början bara var ett försök till uppmärksamhet slutade nästan med att strömmarna tog ifrån mig mitt liv. Det här är min berättelse.

Vi kom till stranden väldigt tidigt idag. Det var röd flagg så de skrek om det. Vågorna var enorma och havet hade kommit mycket högre upp. Men vi ville bli bruna så vi valde stranden före poolen idag. Då och då såg man en livräddare gå ut i vattnet för att dra upp någon som gått för långt ut. Det är vanligt, att de går ut och drar upp folk. För att de inte ska hamna inom riskzoonen helt enkelt. De hände även mig första veckan som jag berättade, de kallas inte att bli räddad egentligen utan de blåser bara i visselpipan och lyssnar du inte kommer de och drar in dig istället.

Hur som helst, jag har skämtat med Julia hela resan om hur coolt de vore att bli räddad av en livräddare. På riktigt, med livboj och sånt. Julia sa hela tiden att de inte är värt att riskera sitt liv för att få bli räddad, att jag borde gå fram och snacka med dem istället. Men jag är ju lite av en dramaqueen. Jag gillar uppmärksamhet och kombinerar man uppmärksamhet med adrenalinkickar så är jag totalt med liksom. Jag vet ungefär hur långt man får gå ut när de är röd flagg innan de säger till en. Tänkte liksom bara simma omkring där lite, jag är ju riktigt bra på att simma och det har jag alltid varit tänkte jag. Det här går fint. Kom ihåg en sak, man kan aldrig rädda sig själv från strömmar utan en livräddare som är utbildad att klara av strömmar kombinerat med vågor.

Jag gick ut i vattnet bland alla andra som badade. La mig på rygg och flöt runt lite. Tittade upp och såg att jag kommit ut en bit, ingen fara tänkte jag och la mig ner igen. Plötsligt sköljer en enorm våg över mig och jag hinner inte ta ett andetag innan ännu en våg sköljer över mig. Jag sätter ner fötterna mot botten men inser att jag inte längre bottnar. Så sköljer nästa våg över mig.Tittar mig omkring och ser jag att kommit alldeles för långt ut och är alldeles ensam. Börjar känna rädslan på riktigt men jag vet att man inte ska gripas av panik så jag börjar simma inåt. Jag simmade, simmade och simmade. Jag var kvar på samma plats. Ser badvakten, han med långt hår som jag tagit kort med flera gånger. Ser att han slänger av sig tröjan och kommer springandes, men jag trodde inte det var mig han skulle till. Trodde ingen såg mig. De är kört. Jag kommer dö och jag får skylla mig själv som gjorde såhär. Får kallsup efter kallsup, försöker hålla mig uppe  vågorna trycker ner mig och jag når inte botten. Tror jag svalde en liter saltvatten under tiden han simmade ut mot mig. Fortsatte simma, det gick inte för jag hade kramp i benen. Havet får ta mig nu tänkte jag, det är rätt åt mig. De gi ck inte längre att andas utan att massor med saltvatten sköljdes ner i strupen. Så känner jag hur jag lyfts upp ur vågorna, hur någon liksom sliter upp mig och håller upp mitt huvud. Tårarna spruter, jag vet inte om det var lycka eller panik men jag grät som ett litet barn och klamrade mig fast kring hans kropp. ”It’s okey, it’s okey I got you” sa han gång på gång. Jag försökte förklara mig men det kom bara saltvatten ur munnen på mig blandat med hostattacker.

Sen kom ännu en livräddare med en livboj. Då är de allvar, när de kommer två. De la upp mig på livbojen, den ena höll upp mitt huvud och dränktes själv i vågorna medan den andra knöt fast bojen i sig själv och försökte simma in med oss. Sen ser jag att nästa kom ut. Okej tänkte jag, det här är allvarligt. Jag kommer inte att bli räddad. Vi kommer att dö allihopa. De alla kämpade med att hålla mig uppe genom varje våg som sköljde över oss. Jag hann knapp ta ett andetag innan nästa våg var över oss. De var två som simmade nu och en höll i mig medan jag låg över livbojen. Han pratade med mig hela tiden för att hålla mig vid medvetande, men jag svarade bara med att hosta upp vatten. När vi äntligen började närmade oss land var de vassa stenar på botten. Helvete tänkte jag, jag hade alltså dragits ut enda bort till klipporna. De stackars livräddarna fick gå på den vassa botten medan de skulle få upp mig. Tittade upp och såg att hela stranden står upp och tittar, pekar och skriker. Folk började komma ut men livräddarna skrek att de skulle flytta på sig, att de fixar de här. Såg två livräddare till som kom springande mot oss för att hjälpa till sista biten. När jag äntligen fick lägga mig ner på land insåg jag att min bikiniöverdel var nere vid magen. Helvete. Folk stod och stirrade överallt, de var verkligen inte den uppmärksamheten jag var ute efter. Var bara så jävla glad att jag var på land. Att de såg mig och lyckades dra upp mig. Tre livräddare krävdes de. Tre.

En sån här röd livboj á la baywatch använder dem. Jag fick liksom hålla upp mig på den medan en livräddare(han jag tagit bilder med) simmade med simfötter och hade livbojen knuten kring sin midja. Tung arbete för honom kan man lugnt säga!

I efterhand inser jag hur idiotiskt gjort det var. Men det var inte meningen att de skulle bli så allvarligt. Jag trodde att jag kunde simma ifall det blev allvar. Men havet är starkare än vad man tror. Är så tacksam verkligen. De kunde gått så mycket värre. Efteråt fick jag prata lite med grabbarna och tacka dem och då berättade de att dem först hade sett mig när jag simmade bland alla andra men att jag plötsligt var borta. De råkade få syn på något svart(mitt huvud) och då agerade dem. De sa att det är livsviktigt att man håller upp armar och viftar så att de ser mig, de kunde ha missat mig om de inte vore för att de var så uppmärksamma.

Känner mig helt omtumlad. Det är svårt att smälta. Rädslan och paniken jag kände idag vill jag aldrig någonsin mer behöva uppleva. Jag ville ha den där badvakten, jag ville känna hans muskulösa kropp mot min. Men jag ville inte dö. Det var inte meningen. But here I am. Jag lever.

Riskera aldrig ditt liv för en kille, men å andra sidan riskerade han och hans kollegor sina liv för mig. Ganska sjukt ändå. Han var i alla fall först fram till mig och drog upp mig från vågorna och höll upp mitt huvud medan han själv inte kunde bottna och fick simma för att hålla oss båda uppe. Tills den andra livräddaren kom. Ser verkligen upp till honom, han är en hjälte verkligen. Som sagt tackade jag dem allihopa efteråt, även om de sa att det är vårt jobb så var de mer än bara ett jobb för mig. Jag kunde ha varit död nu liksom. Det är egentligen pinsamt att berätta den här historien, jag skäms verkligen men jag tycker det är viktigt att andra får läsa och ta del utav mitt misstag. Havet är livsfarligt när det är röd flagg, kom ihåg det!