Då var jag hemma. I Sverige. I Umeå. Känns fruktansvärt. Tänker bara tillbaka. Idag borde jag egentligen legat på stranden, tagit en strandpromenad och hängt lite med Carlos, ätit en Magnum double Chocholate(finns inte i Sverige). Hans kropp....*dreglar* nej nu ska jag chilla lite. Verkligen chilla. Packat upp lite men ska fortsätta med det. Chillinationmode liksom. Vi hörs! Kramis

Update: Bara jag som blir så deprimerad när jag kommer hem från en resa? Just den här resan var speciell, den pågick i tre veckor. Blev som en del av befolkningen. Tusen miljoner tack till dig Julia för att du var världens bästa resekamrat. Alla sa att vi kommer bråka, lessna - hata varandra. Vet ni vad? Vi bråkde noll gånger. Lessnade aldrig på varandra. Sams hela tiden faktiskt!

Sista strandsvängen nu. Tänkte bara ta en snabb strandpromenad längst vattnet med musik i öronen. Uppdaterar sen(förmodligen på Svensk mark då eftersom vi åker till Madrid om några timmar) om hur det gick. Om något hände. Tack för att ni följt med mig på den här fantastiska resan. Det har varit väldigt skönt att få dela med sig av saker och ting och de allra flesta av er är hur gulliga som helst! Puss

Fick ett helt fantastiskt avslut på allt. Att säga hejdå är alltid jobbigt. Jag övervägde mellan att åka hem och ångra mig för alltid(man ångrar alltid det man aldrig gjorde) eller att gå fram och få ett avslut. Kan fortfarande inte tänka på annat än hur snabbt han simmade ut till mig och räddade mig. Jag kommer tillbaka nästa år och då är han också kvar. Trodde han och de andra var arga på mig och hatade mig, gömde mig hela dagen på stranden men jag hade så fel. Han räddade mitt liv. Han har sett mig gråta och skratta. Haha han berättade att jag grät som en riktig bebis när han kom fram till mig den där dagen och att jag grep tag om han jättehårt. Han är en hjälte verkligen! Och detta får bli det sista jag skriver på riktigt. Hörs i Umeå!

Alltså nu vill jag bara hem. Inte en enda stranddag till. Utan överdrift så hatar livräddarna mig. De gör verkligen de. Utskällningen jag fick idag var inte att leka med. En blandning mellan Spanska och Engelska, för de mesta på Spanska skrek han verkligen på mig. Varför? Jo för att jag simmade lite för långt ut. Ok, det var röd flagg idag igen men jag hade kontroll. Jag simmade runt ganska långt ute med en Spansk kille, det var vi två hela tiden så jag kände mig helt lugn. Visst, vi bottnade inte men vi flöt på vågorna så man blev inte trött. Tydligen hade livräddarna blåst och blåst i visselpiporna och försökt vifta in oss men vi såg inte. Den Spanska killen sa att de kommer ut i vattnet om jag de är riktigt allvarligt(som igår) så vi fortsatte hänga kvar. Tills Julias pappa plötsligt kommer simmande mot oss med två livräddare hack i häl. Fan tänkte jag, så himla skämmigt att det är jag igen. Började simma inåt själv och när jag kom upp på land tänkte jag att de är lugnt men då såg jag att tre badvakter till stod där och ropade på mig och bokstavligen skrek. På Spanska. Jag förstod bara några enstaka ord men insåg ändå hur jävla arga dom var. Jag blev typ gråtfärdig, ärligt jag gjorde inget farligt. Gick lite för långt ut, men varför skrek dom inte på den Spanska killen då? Han var i alla fall väldigt arg och pekade på den långhåriga badvakten som jag älskar så mycket och sa att han och de andra hade riskerat sina liv för mig igår och hur jag vågar gå ut så långt idag igen. Visst, han har en poäng men ilska löser ingenting. Han lugnade ner sig när jag gråtfärdig sa "I'm so sorry, I'm sorry".  Åhh hur kan allt bli så fel?! Allt jag ville var att bli vän med dem, hänga lite och ha kul. Fånga deras uppmärksamhet. Inte bli hatad... Alltså han den långhåriga, Carlos(som jag har flera bilder med) gav mig hatblickar. Han sa inte ett ord, bara blängde på mig :( Jag får väl skylla mig själv. Sista stranddagen imorgon.... hejdå..

Jag har aldrig tidigare varit med om en nära-döden-upplevelse. Men det händer alla förr eller senare. Idag var det min tur. Det är viktigt att alla läser det här så att ni inte begår samma dumma misstag som jag gjorde. Stranden vi ligger på heter La Mata, dödens strand som jag nämnt tidigare. Varje år tar den många människors liv. Även om de är väldigt många livräddare på stranden som gör ett kanonjobb. Vad som till en början bara var ett försök till uppmärksamhet slutade nästan med att strömmarna tog ifrån mig mitt liv. Det här är min berättelse.

 

Vi kom till stranden väldigt tidigt idag. Det var röd flagg så de skrek om det. Vågorna var enorma och havet hade kommit mycket högre upp. Men vi ville bli bruna så vi valde stranden före poolen idag. Då och då såg man en livräddare gå ut i vattnet för att dra upp någon som gått för långt ut. Det är vanligt, att de går ut och drar upp folk. För att de inte ska hamna inom riskzoonen helt enkelt. De hände även mig första veckan som jag berättade, de kallas inte att bli räddad egentligen utan de blåser bara i visselpipan och lyssnar du inte kommer de och drar in dig istället.

 

Hur som helst, jag har skämtat med Julia hela resan om hur coolt de vore att bli räddad av en livräddare. På riktigt, med livboj och sånt. Julia sa hela tiden att de inte är värt att riskera sitt liv för att få bli räddad, att jag borde gå fram och snacka med dem istället. Men jag är ju lite av en dramaqueen. Jag gillar uppmärksamhet och kombinerar man uppmärksamhet med adrenalinkickar så är jag totalt med liksom. Jag vet ungefär hur långt man får gå ut när de är röd flagg innan de säger till en. Tänkte liksom bara simma omkring där lite, jag är ju riktigt bra på att simma och det har jag alltid varit tänkte jag. Det här går fint. Kom ihåg en sak, man kan aldrig rädda sig själv från strömmar utan en livräddare som är utbildad att klara av strömmar kombinerat med vågor.

 

Jag gick ut i vattnet bland alla andra som badade. La mig på rygg och flöt runt lite. Tittade upp och såg att jag kommit ut en bit, ingen fara tänkte jag och la mig ner igen. Plötsligt sköljer en enorm våg över mig och jag hinner inte ta ett andetag innan ännu en våg sköljer över mig. Jag sätter ner fötterna mot botten men inser att jag inte längre bottnar. Så sköljer nästa våg över mig.Tittar mig omkring och ser jag att kommit alldeles för långt ut och är alldeles ensam. Börjar känna rädslan på riktigt men jag vet att man inte ska gripas av panik så jag börjar simma inåt. Jag simmade, simmade och simmade. Jag var kvar på samma plats. Ser badvakten, han med långt hår som jag tagit kort med flera gånger. Ser att han slänger av sig tröjan och kommer springandes, men jag trodde inte det var mig han skulle till. Trodde ingen såg mig. De är kört. Jag kommer dö och jag får skylla mig själv som gjorde såhär. Får kallsup efter kallsup, försöker hålla mig uppe  vågorna trycker ner mig och jag når inte botten. Tror jag svalde en liter saltvatten under tiden han simmade ut mot mig. Fortsatte simma, det gick inte för jag hade kramp i benen. Havet får ta mig nu tänkte jag, det är rätt åt mig. De gi ck inte längre att andas utan att massor med saltvatten sköljdes ner i strupen. Så känner jag hur jag lyfts upp ur vågorna, hur någon liksom sliter upp mig och håller upp mitt huvud. Tårarna spruter, jag vet inte om det var lycka eller panik men jag grät som ett litet barn och klamrade mig fast kring hans kropp. ”It’s okey, it’s okey I got you” sa han gång på gång. Jag försökte förklara mig men det kom bara saltvatten ur munnen på mig blandat med hostattacker.

 

Sen kom ännu en livräddare med en livboj. Då är de allvar, när de kommer två. De la upp mig på livbojen, den ena höll upp mitt huvud och dränktes själv i vågorna medan den andra knöt fast bojen i sig själv och försökte simma in med oss. Sen ser jag att nästa kom ut. Okej tänkte jag, det här är allvarligt. Jag kommer inte att bli räddad. Vi kommer att dö allihopa. De alla kämpade med att hålla mig uppe genom varje våg som sköljde över oss. Jag hann knapp ta ett andetag innan nästa våg var över oss. De var två som simmade nu och en höll i mig medan jag låg över livbojen. Han pratade med mig hela tiden för att hålla mig vid medvetande, men jag svarade bara med att hosta upp vatten. När vi äntligen började närmade oss land var de vassa stenar på botten. Helvete tänkte jag, jag hade alltså dragits ut enda bort till klipporna. De stackars livräddarna fick gå på den vassa botten medan de skulle få upp mig. Tittade upp och såg att hela stranden står upp och tittar, pekar och skriker. Folk började komma ut men livräddarna skrek att de skulle flytta på sig, att de fixar de här. Såg två livräddare till som kom springande mot oss för att hjälpa till sista biten. När jag äntligen fick lägga mig ner på land insåg jag att min bikiniöverdel var nere vid magen. Helvete. Folk stod och stirrade överallt, de var verkligen inte den uppmärksamheten jag var ute efter. Var bara så jävla glad att jag var på land. Att de såg mig och lyckades dra upp mig. Tre livräddare krävdes de. Tre.

En sån här röd livboj á la baywatch använder dem. Jag fick liksom hålla upp mig på den medan en livräddare(han jag tagit bilder med) simmade med simfötter och hade livbojen knuten kring sin midja. Tung arbete för honom kan man lugnt säga!

 

I efterhand inser jag hur idiotiskt gjort det var. Men det var inte meningen att de skulle bli så allvarligt. Jag trodde att jag kunde simma ifall det blev allvar. Men havet är starkare än vad man tror. Är så tacksam verkligen. De kunde gått så mycket värre. Efteråt fick jag prata lite med grabbarna och tacka dem och då berättade de att dem först hade sett mig när jag simmade bland alla andra men att jag plötsligt var borta. De råkade få syn på något svart(mitt huvud) och då agerade dem. De sa att det är livsviktigt att man håller upp armar och viftar så att de ser mig, de kunde ha missat mig om de inte vore för att de var så uppmärksamma.

 

Känner mig helt omtumlad. Det är svårt att smälta. Rädslan och paniken jag kände idag vill jag aldrig någonsin mer behöva uppleva. Jag ville ha den där badvakten, jag ville känna hans muskulösa kropp mot min. Men jag ville inte dö. Det var inte meningen. But here I am. Jag lever.

Riskera aldrig ditt liv för en kille, men å andra sidan riskerade han och hans kollegor sina liv för mig. Ganska sjukt ändå. Han var i alla fall först fram till mig och drog upp mig från vågorna och höll upp mitt huvud medan han själv inte kunde bottna och fick simma för att hålla oss båda uppe. Tills den andra livräddaren kom. Ser verkligen upp till honom, han är en hjälte verkligen. Som sagt tackade jag dem allihopa efteråt, även om de sa att det är vårt jobb så var de mer än bara ett jobb för mig. Jag kunde ha varit död nu liksom. Det är egentligen pinsamt att berätta den här historien, jag skäms verkligen men jag tycker det är viktigt att andra får läsa och ta del utav mitt misstag. Havet är livsfarligt när det är röd flagg, kom ihåg det!

Även jag måste skriva ett par rader om Norgetragedin. Jag bryr mig framför allt om skräckhändelsen ute på ön. Det andra har jag inte läst om alls. Jag läste ett blogginlägg skrivet av en utav ungdomarna på ön och då kom tårarna. Tror inte texten lämnar någon oberörd. Tänk att ringa sina föräldrar och säga hejdå, att säga att man kommer bli skjuten när som helst och inte vet vart man ska gömma sig. Tänk att ligga bland massa lik, två över sig och ett under varav en är din bästa vän för att se död ut. Så ofattbart verkligen! Här finns texten att läsa: http://prableen.origo.no/-/bulletin/show/672218_helvete-paa-utoeya?ref=mst och förresten, RIP Amy Winehouse och välkommen till club 27.....

Tänkte bara snabbuppdatera innan jag drar ut - FYFAN VAD GLAD JAG ÄR!! Tänkte bara säga det. Bara för att liksom. Förresten fattar jag ingenting av vad som hänt i Norge så jag hinner tyvärr inte sörja det. Hörde bara att norrmännen som bor här på gården var jätteoroliga och ringde hem för att se om deras släktingar levde osv. Skönt att höra att det var en Norsk som låg bakom de hela så alla svarthåriga slipper få skulden som vanligt. Ha en fet kväll!

Ni bara whinar, whinar och whinar så nu tar jag semester :) Hade ni uppskattat att jag bloggar härifrån hade det varit en annan sak. Har ni VÄLDIGT tur kanske jag uppdaterar något mer. Men annars hörs vi när jag är hemma! Puss och kram

Alltså gårdagen. Kvällen. Kan vara den absolut SJUKASTE kvällen jag varit med om. Någonsin. Alla kategorier. Vi fick skjuts av Julias pappa till ett helt ENORMT diskotek eller vad man säger. Vi kom dit ett. Låt oss säga att det var tomt. Vi ba vad fan? Men runt tre-fyra var de fullproppat verkligen. Vi hände först med linköpingsgrabbarna och sedanmötte vi upp malmökillarna som jag för övrigt tycker bättre om(Om ni råkar googla mig igen och hamnar in på min blogg så vill jag bara säga hej). Kvällen var i alla fall galen. Jag träffade min livskärlek också. Nädå haha men utan att överdriva behövde man en "låtsaspojkvän" för att spanjorerna var så galet jobbiga. Och jag gick bara fram till första bästa och sa "Hey, can you be my boyfriend for a while?" och sen var han det hela kvällen. Vaktade mig som en riktig man och höll om mig, hjälpte mig leta efter Julia när jag tappade bort henne och fick världens panik. Och han hittade henne. La nyss till han på facebook hihi. Såg att han var kanske lite för gammal dock... men vi får se om vi träffas igen, har hans nummer och så men jag brukar säga att man ska avsluta när det är som bäst. Vad tjänar man på att träffas igen liksom? Bara tråkigt att säga hejdå sen. Nu ska jag se om jag kan väcka Julia för att sedan bege oss ner mot stranden. Må gott folket! Btw, bilder från kvällen kommer....

Ska tokpacka ihop det sista nu. Tidigt imorgon flyger vi till Stockholm, blir en heldag där och natten till söndag flyger vi till Spanien :) AHHHHHH! Har allting färdigt egentligen, ska bara fixa handväskan. Har pass, pengar och allting klart. Alltså jag har ju aldrig varit utomlands utan min familj tidigare, det är det jobbiga. Att man måste vara ekonomisk och inte slösa på pengarna. Jag kommer att ha 5000 i fickpengar men räknar med att använda ca 3000 kr. Blir nog en lärorik resa på många sätt och vis! Hörs imorgon innan jag drar <3

Har så mycket kul på gång nu men känner mig ändå så tom. Diskuterade livet över telefon med en killkompis ikväll i över en timme och jag kom fram till så mycket. Han har så mycket erfarenhet, han har gått igenom saker i sin ungdom precis som mig. Och jag kände plötsligt att de inte är så svårt att lyckas om man bara vill. Jag ska börja se på saker och ting genom ett nytt perspektiv. Jag ska chilla lite. De som känner mig kommer att märka skillnad inom en snar framtid. God natt.

Inte badat i Svenskt vatten sedan 2009, imorgon blir det premiär på min favoritstrand - Bettnässand! Är för övrigt alldeles för deppig för att blogga for the moment. Gårdagens händelse lämnade mig inte oberörd och jag är fortfarande både arg och ledsen. Återkommer imorgon i alla fall. God natt :)

Jag satte mig i din bil. Hjärtat dunkade. Egentligen minns jag ingenting nu i efterhand. Du körde mig hem i din snygga bil. Vi pratade en hel del, du var så trevlig. En svärmorsdröm.  Ni vet när man har nått sin destination och ska kliva. Men helst av allt vill man sitta kvar. Så sitter man kvar. Tittar ner på sina fötter för att man är så blyg och sedan på honom. När jag skulle kliva av frågade du: ”Kan man få en kram?” Och det fick du.

 

Jag övervägde att stanna hemma igår kväll. Kände inte alls för att lämna huset. Men det gjorde jag i sista sekunden. Hade jag stannat hemma hade jag aldrig träffat honom. Och det mina vänner, det är vad jag kallar för ödet.

Jag tror på ödet. Ja, jag gör faktiskt det. Är så himla, himla glad just nu. Sista arbetsdagen imorgon..Natti!