"Varför hejade du inte på mig, varför undviker du mig?" frågar du mig.

"Jag såg dig inte” ljuger jag tillbaka.

Okej. Jag såg dig. Jag såg på flera meters håll att det var du. Jag såg ditt mörka hår, din rock och ditt ständiga leende som du har på läpparna. Klart som fan jag såg dig. Men jag vek undan med blicken. Jag låtsades som att jag inte såg dig.

Ingenting hade förändrats på grund av ett hej. Det vet du. Det vet jag. Våran tid är förbi. Vi hade något, vi sådde ett frö ihop. Ett litet frö. Det kunde ha växt upp och blivit något stort. Men vi vattnade inte det som skulle komma att bli en blomma. Det blev ingenting. För att vi inte tog hand om det lilla fröet.

Vi tog en fika en kväll. Det var min idé. Vi satt där i flera timmar. Du och jag. Vi pratade om allting mellan himmel och jord. Det lilla fröet växte. Men du slutade att vattna det. Jag vattnade och vattnade, men du gjorde ingenting. Fröet dog ut. Fattar du, det dog ut. Du dödade fröet. Du dödade oss. Du gjorde det. Inte jag. Jag var villig att ge det en chans, fattar du? Sedan kommer du där, sötast på jorden och kommer rakt mot mig. Din jävel. Du såg mig. Varför sa du inte hej och skickar ett sms istället? Din fega jävel.

Jag såg dig. Men jag vände bort blicken. Jag försökte se självsäker ut. Jag misslyckades. En blomma som har dött min vän, den kan man aldrig mer återuppliva. Då måste man börja om från början. Ruta ett.

Du förtjänar inte mig. Jag förtjänar inte dig. Vi förtjänar inte varandra. Vi hade något som egentligen inte var något. Något som kändes som något. Hur kan något som inte är något kännas så mycket? Du kom, du gick och du lämnade mig trasig. Trasigare än någonsin. Men ändå frågar du mig varför jag inte sa hej till dig.

Våran blomma har dött. Fröet gror inte längre. Game over. It’s game over my friend.