Min första kärlek. Efter att ha smakat på orden så kan jag konstatera att jag inte riktigt vet. För det första räknar jag inte dagis och kärlek på lågstadiet. Tror inte ens att det är intressant att läsa om lilla Hugo, Lucas eller vad det nu kan vara för namn. Am I right?

Hur vet man att man varit kär egentligen? Jag antar att jag aldrig varit riktigt kär för då bara vet man det. Det säger ju alla. Men jag vet verkligen inte. Jag har känt det där pirret i magen som nästan dödar mig, jag har blivit helt knäsvag och jag har nästan svimmat av lycka när han smsat mig. Men jag har nog aldrig varit riktigt kär. Jag har aldrig älskat något. Älska för mig är att man kan offra sitt liv för denna person. Ärligt talat, hur många av er har kunnat tänka er att offra erat liv för killen ni "älskar"? Hur som helst, jag har aldrig varit kär. Så är det nog.


När man frågar andra vad kärlek är säger det oftast pirr i magen till exempel. Det har ju pirrat i magen på mig också, och om sanningen ska fram så finns det någon i dagsläget som framkallar det där pirret i magen men jag är inte kär för det heller. Jag är kräsen, det är jag. Men det beror inte på det. Jag är inte typen som försöker utveckla allting till kärlek, jag har lagt av med det för länge länge sedan. Det kommer när det kommer. Där emot minns jag den första killen som kysste mig. Mer om det i "Min första kyss" som ni får läsa om på dag nio.

För att svara på frågan lite mer exakt: Jag vet fan inte. Nä, jag har aldrig varit kär. Jag citerar en mycket klok och god vän "Kär är en stark känsla". Tycker faktiskt att folk förstört ordet kär. Alla är kära. Kära i Justin Bieber och kära i en kille de sett på skolan någon gång. Nej, det är inte kärlek om ni frågar mig. Tack för mig! :)