Egypten

Egypten

Grekland

Iran

Amanda skrev tidigare i höst om att man mår bra utav att resa. Om man har något att se fram emot så blir allting så mycket enklare. Om man vet att man ska till t ex Grekland i slutet av maj så har man något att se fram emot och skolan och allt det där blir plötsligt mycket enklare. Förra året mådde jag riktigt riktigt bra just därför att jag fick lite miljöomväxlingar. Det här året blir nog inte så mycket sämre. Nu i Mars kommer jag och min familj och Anahita förmodligen åka till Iran en vecka, det blir en blixtvisit då vi ska på bröllop bara men värme tackar vi inte nej till. Sedan kommer jag att åka till Iran en gång till i sommar och sen så har vi blivit bjudna på ännu ett bröllop i Spanien, i Malaga(varit i Malaga förut också) och sedan avslutar vi vintern med en resa till Egypten med Anahitas familj igen, för alla trivdes så himla bra där borta. Längtar redan, just det får mig att kämpa och orka med vardagen för jag vet att jag får en liten "belöning".

Sen längtar jag tills jag börjar tjäna egna pengar och kan resa precis vart jag vill, med kompis/pojkvännen osv. Men jag stör mig på folk som skäms att resa med familjen, vad spelar det för roll? Utomlands är de flesta med familjen så det är ingenting konstigt med det. Visst, skulle nog inte velat åka till Ibiza eller Magaluf med mamma och pappa men det kommer inte att hända heller. Jag tycker att man ska passa på så länge man kan åka med liksom, det är ju bara trevligt. Nu ska jag återgå till historiauppgiften, hej så länge!