Tro det eller ej, jag börjar sakta men säkert vänja mig vid din frånvaro. När mobilen vibrerar vet jag att avsändaren inte är du längre. Tidigare ville varje liten millimeter av mig att det skulle vara du. Jag ville att allting skulle vara du. Du var allting. Nu spelar det ingen roll längre. Tänk vad lite tid kan åstadkomma. Tid, tårar och skratt läker vilket krossat hjärta som helst. Men mitt hjärta är inte krossat - jag gav bort det och fick det tillbaka.

Jag saknar dig, jag saknar oss. Men jag mår så jävla bra såhär. För jag är stark, det har mamma alltid sagt.

Och ja för fan, det här skrev jag för fem minuter sedan.