Du läser det här nu, skrattar och tycker att jag är patetisk. Skrattar bäst som skrattar sist.
Jag finner inga ord. Letar efter bokstäverna som kan beskriva smärtan inom mig. Det finns inga ord som beskriver saknaden, smärtan och tomheten du har lämnat kvar hos mig. Knappt en vecka kvar till den 22 augusti då vi pratade för allra första gången och du lämnar mig. Eller var det kanske jag som lämnade dig. För mitt eget bästa. För att det gör ont. För att vi inte leder någonstans. För att det blir bäst så helt enkelt.
Jag kommer ihåg när jag låg där på ditt bröst och räknade dina andetag. Vi kysstes i timmar. Att andas kändes plötsligt inte så viktigt längre. Du var mitt syre, du var mitt allt. Och nu, nu är du bara ett minne. Jag känner inget hat. Ingen ilska. Du är ingen idiot, inte jag heller. Vi är bara inte menade för varandra.
Du skulle aldrig ha kysst mig den sista gången vi träffades. Du och jag leder ju ingen vart sa du. Hur mycket du än försöker så kommer jag aldrig någonsin att ge dig mitt hjärta igen. Aldrig någonsin. Tack och hej.
17/08/2011 -
Kommentarer
Postat av: ..........
bullshit som vanligt
Postat av:
men asså wtf. va fan vet ni om det? det är väl inte så att ni stalkar henne 24/7 eller?
Postat av: jullan
dags för ny header!
Postat av: --
varför känns det som att du härmar stephanie med hennes texter?
Postat av:
Vem stephanie?
Postat av: --
http://petitfanie.tumblr.com/, www..petitfanie.devote.se
Trackback
