Jag har varit i Stockholm den här helgen. Jag har gått på gatorna vi gick på. Jag har gått förbi restaurangen vi träffades på för första gången. Jag stannade utanför och tittade in. Tittade in och såg platsen vi satt på. För en stund kunde jag se oss två sittandes där inne. Min vän tog min hand och sedan gick vi vidare. Lämnade kvar ännu ett minne. Allting påminde om dig till en början. Gator, färger, butiker men mest av allt Hötorget. Platsen vi möttes upp på för första gången.

Den här helgen har jag varit omgiven av fantastiska människor. Människor som gett mig styrka och kraft. Människor som verkligen bryr sig om mig. Jag lyckades nästan förtränga dig. Genom att sysselsätta mig själv. Jag har träffat andra killar den här helgen. Inte för att känna något, för att tänka på annat. Stockholm är en stad full av möjligheter.

Nu lämnar jag det här bakom mig. Jag lämnar det förflutna. Vårt förflutna. Jag är färdig nu. Jag var en idiot, du var en idiot. ”Det står hora stämplat i pannan på dig” var det sista jag hörde innan jag bröt ihop. Det spelar ingen roll att det inte var dina ord. Orden brände sig fast i mig ändå. De går inte att skrapa bort hur mycket jag än försöker. Skadan är redan skedd.

Helgen har varit fantastisk. Jag har tänkt på så mycket annat att jag till och med glömt bort att det gått en hel vecka sedan du lämnade mig gråtandes. En vecka som känts som en evighet. Jag lämnar det här nu. Hejdå.