Ni ville ha mer kärlek. Varsågod, jag öppnar upp mig och klär av mig helt naken för er nu. Vi människor är skapade på ett sådant sätt att vi memorerar allt. Vi memorerar hans första ord, hans första sms och allt som skett där emellan. När det sedan är dags att glömma, då går det inte. Jag kan glömma uppgifterna jag pluggat in varje kväll en vecka till ett prov, men när det kommer till honom kan jag inte glömma något.

Att radera hans sms är något de allra flesta brukar göra. Men faktum är den att det inte spelar någon roll. Jag kan vartenda SMS utantill. Vartenda fint ord han sagt. Dessa ord och minnen gnager sönder mig inifrån. Det bryr inte han sig om. ”Du får ta konsekvenserna” sa han innan han slängde på luren i mitt öra. Absolut. Rätt åt mig. Jag vet att jag har gjort fel, jag svek dig. Du gav mig falska förhoppningar. Du sa att du ger mig en chans till. Den chansen gröp du ur mig sakta men säkert igår kväll.

Du gjorde mig helt inkapabel och glad på samma gång. Vi bråkade över de mest onödiga sakerna, så som Family Guy. Vi kunde sluta prata med varandra för en sådan sak. I nästa stund beatboxade hjärtat av lycka när jag hörde din varma röst. Jag frågade dig ”Varför kan aldrig du och jag prata som normala människor?” du svarade ”Det är kärlek baby” och det var i den stunden jag kunde diagnosera mig själv. Att jag blev svimfärdig av att höra hans röst, bråkade för ingenting och att han var den enda jag tänkte på berodde inte på något annat än kärlek. Jag gjorde ett felsteg, det var allt som krävdes för att rasera allt vi hade byggt upp.

Är jag den enda människan som aldrig förstått det här med att vara vänner när man känner så mycket mer än så? Att avsluta till exempel ett förhållande som vänner existerar inte i min värld. Jag kan inte vara vän med någon jag vill kyssa och vakna upp bredvid varje morgon. Jag kan inte vara vän med någon när jag känner så mycket mer. Många tjejer säger att det är bättre än ingenting. Jag tillhör inte den skaran. Hellre ingenting.

Och angående igår kväll när du slet ut mitt hjärta, krossade det i bitar och la på:

I meant to say, ”Please stay”. That’s all I could think in my head. But I could feel my lips open and I could hear myself say ”Alright. Go then. Bye.”