Herregud. Du tycker att mina inlägg om dig är patetiska och absurda. Jag skriver för min skull, inte för din skull. Att skriva är som terapi för mig. Att du tycker det är patetiskt sårar mig självfallet, men at the end of the day skriver jag för mig själv och inte för att få tillbaka dig.

"Jag skrattar åt mitt kärleksliv, hehe. Lite komiskt blir det efter tag."

Jag har varit i Stockholm den här helgen. Jag har gått på gatorna vi gick på. Jag har gått förbi restaurangen vi träffades på för första gången. Jag stannade utanför och tittade in. Tittade in och såg platsen vi satt på. För en stund kunde jag se oss två sittandes där inne. Min vän tog min hand och sedan gick vi vidare. Lämnade kvar ännu ett minne. Allting påminde om dig till en början. Gator, färger, butiker men mest av allt Hötorget. Platsen vi möttes upp på för första gången.

Den här helgen har jag varit omgiven av fantastiska människor. Människor som gett mig styrka och kraft. Människor som verkligen bryr sig om mig. Jag lyckades nästan förtränga dig. Genom att sysselsätta mig själv. Jag har träffat andra killar den här helgen. Inte för att känna något, för att tänka på annat. Stockholm är en stad full av möjligheter.

Nu lämnar jag det här bakom mig. Jag lämnar det förflutna. Vårt förflutna. Jag är färdig nu. Jag var en idiot, du var en idiot. ”Det står hora stämplat i pannan på dig” var det sista jag hörde innan jag bröt ihop. Det spelar ingen roll att det inte var dina ord. Orden brände sig fast i mig ändå. De går inte att skrapa bort hur mycket jag än försöker. Skadan är redan skedd.

Helgen har varit fantastisk. Jag har tänkt på så mycket annat att jag till och med glömt bort att det gått en hel vecka sedan du lämnade mig gråtandes. En vecka som känts som en evighet. Jag lämnar det här nu. Hejdå.

Ni ville ha mer kärlek. Varsågod, jag öppnar upp mig och klär av mig helt naken för er nu. Vi människor är skapade på ett sådant sätt att vi memorerar allt. Vi memorerar hans första ord, hans första sms och allt som skett där emellan. När det sedan är dags att glömma, då går det inte. Jag kan glömma uppgifterna jag pluggat in varje kväll en vecka till ett prov, men när det kommer till honom kan jag inte glömma något.

Att radera hans sms är något de allra flesta brukar göra. Men faktum är den att det inte spelar någon roll. Jag kan vartenda SMS utantill. Vartenda fint ord han sagt. Dessa ord och minnen gnager sönder mig inifrån. Det bryr inte han sig om. ”Du får ta konsekvenserna” sa han innan han slängde på luren i mitt öra. Absolut. Rätt åt mig. Jag vet att jag har gjort fel, jag svek dig. Du gav mig falska förhoppningar. Du sa att du ger mig en chans till. Den chansen gröp du ur mig sakta men säkert igår kväll.

Du gjorde mig helt inkapabel och glad på samma gång. Vi bråkade över de mest onödiga sakerna, så som Family Guy. Vi kunde sluta prata med varandra för en sådan sak. I nästa stund beatboxade hjärtat av lycka när jag hörde din varma röst. Jag frågade dig ”Varför kan aldrig du och jag prata som normala människor?” du svarade ”Det är kärlek baby” och det var i den stunden jag kunde diagnosera mig själv. Att jag blev svimfärdig av att höra hans röst, bråkade för ingenting och att han var den enda jag tänkte på berodde inte på något annat än kärlek. Jag gjorde ett felsteg, det var allt som krävdes för att rasera allt vi hade byggt upp.

Är jag den enda människan som aldrig förstått det här med att vara vänner när man känner så mycket mer än så? Att avsluta till exempel ett förhållande som vänner existerar inte i min värld. Jag kan inte vara vän med någon jag vill kyssa och vakna upp bredvid varje morgon. Jag kan inte vara vän med någon när jag känner så mycket mer. Många tjejer säger att det är bättre än ingenting. Jag tillhör inte den skaran. Hellre ingenting.

Och angående igår kväll när du slet ut mitt hjärta, krossade det i bitar och la på:

I meant to say, ”Please stay”. That’s all I could think in my head. But I could feel my lips open and I could hear myself say ”Alright. Go then. Bye.”

God morgon! Det här ser ut att bli en bra och solig dag. Tusen tack för det vädergudarna. Tänkte mest önska er en trevlig dag så hörs vi senare under dagen :)

Den här bikinin ska jag få tag på, kan tänka mig att folk kommer slänga sig över den - jag ska ha den! Åhh så fin den är, visst är den?

Avundsjuka typer står och synar mig med avsmak.

Avundsjuka för att jag har sjukt bra smak, rakt av.

Just den här dagen var speciell, det hade gått 180 dagar, 4320 timmar, sedan de talade med varandra sist. När han steg på bussen satt hon på den gamla vanliga platsen, längst bak och längst in mot fönsterrutan. Hon tittar inte ens upp på mig tänkte han. Han gick med raska steg mot henne och utan att ens tänka sig för slog han sig ned på sätet bredvid henne. Hon tittar upp, rakt in i hans ögon men förblir tyst. Han ser på henne och tar ett djupt andetag, sedan tar han hennes lilla ansikte mellan sina två händer och kysser henne. Tänk att en liten kyss kan få hela världen att stanna. Hennes kyssar rubbar hela hans existens. Hans hjärta tog ett skutt, och sedan ett till. Sedan särade han sitt ansikte från hennes och såg henne djupt i ögonen. Hon log. Han log.