Det gör så ont i hjärtat just nu. Jag försöker att andas, men det går inte. Jag försöker att glömma, men det går inte. Jag försöker med allt, men ingenting fungerar. What have I done to fall so hard for you? Vad gör man med klumpen i magen som är hård som en sten? Den finns där hela tiden. Mest på kvällarna. Jag har känt såhär förut, alltid samma gamla visa. Det gör ont, men tiden läker alla sår. Det gör den verkligen. Om ett år kommer jag att skratta åt det här. Skratta är precis vad jag kommer att göra. Att jag har en klump i magen, vad gör det om tusen år?

Att sätta ord på känslor, det är det jag vill göra. Men jag vet inte hur man gör. Det går inte att förklara. En känsla som innehåller både hopp och smärta på en och samma gång. Hoppet om att det ska lösa sig, att allting ska bli precis som förut igen. Smärtan av ett brustet hjärta som gått i fem miljoner bitar.

Jag har ont i hjärtat ikväll. Kanske imorgon också, och kvällen därpå och kvällen efter det. Det kanske varar hela veckan ut. Men sen är jag stark igen. Det är så jag fungerar. Det är så det flesta av oss fungerar. Vi sörjer, vi bearbetar det hela. Sen är vi starka igen. Vet ni varför? Det som inte dödar oss, det gör oss starkare.






*Jag skriver mycket texter som ni aldrig får se. Allting behöver inte handla om mig eller om hur jag mår just nu, kom ihåg det.