Jag har varit blind och alldeles för bortskämd i hela mitt liv. Men nu har jag fått mig en tankeställare. Jag har det så bra om man jämför med andra. Jag får mat hemma, mina föräldrar ger mig kärlek och pussar mig fortfarande godnatt, ger mig pengar, lyssnar på mig, tar med mig på resor dom gör verkligen allting för mig. Det finns så många som inte har det lika bra hemma. Vi är så många som har det bra hemma.

Jag har slutat ta saker och ting för givet. Jag tar allting som det kommer istället. Att ha det bra hemma anser jag som viktigt. Utan min familj och kärlek från hemmet hade jag inte presterat lika bra i skolan, inte haft pengar att fika med kompisarna och allt vad jag nu gör. Missuppfatta mig inte, jag försöker varken säga att jag är rik eller skryta. Rik förresten, när fan är man rik egentligen? Min familj har så vi klarar oss om man säger så. En typiskt vanlig familj. Reser någon gång per år(Iran varje sommar dock), äter ute ibland, firar jul, födelsedagar osv. Två bilar och bor centralt. Väldigt vanligt och kanske tråkigt också. Saken är den att mina föräldrar alltid har spenderat alla sina pengar på mig och min bror, dom gör liksom allting för oss. Det innebär dock inte att jag får allt jag pekar på, långt ifrån alltså.

Men jag ser verkligen så olika familjesituationer runt omkring mig. Vänner som är äckligt bortskämda, klasskompisar med lite pengar, klasskompisar med mycket pengar, någon med separerade föräldrar, någon med en mamma som inte bryr sig osv. Då lär man sig att uppskatta det man har. När någon i ens familj blir sjuk dessutom, då anar ni inte hur mycket man uppskattar personer i sin omgivning och allt annat man har. Bara en tanke liksom.

Någon som håller med?